Vakenhet och nära relationer.

Gud, de sörjandes tröstare, du tog emot den heliga Monicas tårar som en förbön för hennes son, Augustinus. Ge oss, på bådas förbön, nåden att sörja över våra synder och finna din rika barmhärtighet.

1 Kor 1:1–9 och Matt 24:42–51

Vi firar idag S:ta Monica (332–387), S:t Augustinus mamma, som lyckades vinna alla i sin omgivning, och till sist även sin våldsamme hedniske man, Patricius, som blev katekumen och döpte sig innan han dog. Hon lyckades också vinna sin svärmor, sina tjänare och tjänarinnor, och sin son, den bångstyrige Augustinus. Hon var som Jesus talar om i dag, en trogen och klok tjänarinna, som bar på en inre vakenhet i sitt liv. Vi ber för våra närmaste och om hjälp att bevara den inre vakenheten.

S:ta Monica var både en jordisk och en andlig moder för sin son. Till sist började S:t Augustinus lyssna, och så kan en förälders ord vara Guds ord för oss. S:t Augustinus berättar i slutet av nionde boken av sina bekännelser om sin mamma, som han älskar så högt och sörjer så djupt när hon dött i Ostia år 387.

I sina dialoger kallar han henne filosof, och hon blir verkligen undervisad, utbildad och lärd men han visar att det var en inre skola, precis som för honom själv. Undervisning sker inte ”där ute” utan ”här inne”, då vi accepterar saker, där saker och ting klarnar, där vi är villiga att förändra våra liv. Våra ord och exempel kan bara ge sammanhanget för andra att lära sig. Själva lärandet sker inombords och så förkroppsligar S:ta Monica Jesu undervisning då hon liksom under hela sitt liv låter sig fostras i det inre, av Gud, inte av människor. Det är en inre vakenhet som gör henne så uthållig och beslutsam i sin fostran.

Det är i våra nära relationer visar det sig hur vi svarar på Jesu uppmaning: ”Håll er vakna” (Matt 24:42). För det är en vakenhet som handlar om visdom och insikt, självkännedom, att stegvis förstå mer av det liv vi fått, gåvan som från början är obegriplig. ”Tänk er en trogen och klok tjänare” (Matt 24:42–51), säger Jesus, och vi förstår att måste vara det är en person som arbetar med sig själv, sina förhållningssätt till tankar, känslor, handlingar. Redan tidigt i Kyrkan betonade man vikten av att se på sig själv och sitt eget liv, att korrigera sig själv, träna sig i att se hur man hela tiden lever i Guds närvaro och med glädje samtycker till Guds vilja, bevarar friden i sinnet och är eftertänksam. Samvetsrannsakan är så en andlig övning eller praktik som hjälper oss att bevara den inre vakenhet, så att vi är beredda att välkomna själens högste gäst, vid varje tidpunkt och på varje plats i våra liv, och särskilt i våra nära relationer.