”Du är Messias, den levande Gudens Son”

Gud, din gåva är det att kyrkans mänga lemmar strävar efter samma mål. Låt oss älska dina bud och löften, så att vi mitt i detta skiftesrika liv har hjärtat där den sanna glädjen finns.

Jes 22:19–23, Ps 138, Rom 11:33–36, Matt 16:13–20

Vi samlas i Jesu Kristi, Messias, den levande Gudens namn, och ber om Andens fortsatta smörjelse i våra liv.

Från mitten av Romarbrevet börjar aposteln Paulus fördjupa sig i sitt eget folks öde, han understryker att Gud inte har förskjutit sitt folk, han använder bilden med Olivträdet och dess grenar som en bild för Israels folks särställning, och han beskriver Israels slutliga räddning. Det är detta som är anledningen till att Paulus utbrister i förundran: ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar”. Anledningen till Paulus förundran över Guds vishet och beslut är att kyrkan är inympad som en vildoliv på det judiska äkta olivträdet.

Vi ser denna bakgrund också i de två andra läsningarna i dag. Först profeterar Jesaja om Messias, till vilken Herren Sebaot ska lämna nyckeln till Davids kungahus. Sedan bekänner aposteln Petrus i evangeliet att Jesus är denne Messias, som har fått Davids nyckel till att öppna och stänga, dessa messiasnycklar som Jesus sedan ger till aposteln Petrus. S:t Ambrosius skriver: ”Om du säger Messias, anger du också Gud som Fader, genom vilken Sonen blev smord, och honom som Sonen som blev smord, och den helige Ande med vilken han blev smord” (de Spiritu Sancto 1.3.4). ”Du är Messias, den levande Gudens Son”. Petrus avslöjar Treenigheten genom namnet Messias, det hebreiska Messias som översätts till Kristus på grekiska. Kristusmysteriet är så själva mittpunkten i Treenigheten. När vi säger ”Jesus Kristus” ska det inte förstås som om Jesus har två namn utan som samma bekännelse som Petrus gör, nämligen att Jesus är Messias, den av Fadern smorde Sonen, han som är smord med Andens smörjelse. Det betyder att vi, liksom apostlarna, lever i den messianska tiden, då vi lika mycket som och tillsammans med det judiska folket både tar emot och väntar på Messias. Allt får så sin betydelse utifrån Messias och förändrar livet så radikalt, enligt Paulus, att den som är slav ska leva som om han vore fri och den som är fri som om han var Messias slav, eller: ”Det är inte längre jag som lever, utan Messias som lever i mig”. Det kan också vara anledningen till att Paulus började använda smeknamnet Paulus istället för Saul. Den messianska tiden kallade honom till en radikal livsförändring, från att betona sin kungliga ätt (Saul) till att vara Messias slav, den minste (Paulus=liten).

Vi behöver också ställa oss frågan; vad innebär det för mig att jag lever i den messianska tiden, att mitt liv är i Messias, vilken förändring kallar detta mig till i den tid som är, i denna världen?