Öppnade ögon för vem Jesus är.

Herre, ge oss något av den tro som tvingade den helige Bartolomaios att leva helt för din Son, och gör på apostolisk förbön din kyrka till frälsningens sakrament för alla folk.

Upp 21: 9b–14 och Joh 1:45–51

Vi firar aposteln S:t Bartolomaios och ber om hans förbön så att också våra ögon ska öppnas mer och mer för vem Jesus är.

Traditionen identifierar aposteln S:t Bartolomaios med Natanael, som fördes av Filippos till Jesus. Filippos menade att de nu ”funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.” Men Natanael var inte helt övertygad: ”Kan något gott komma från Nasaret?”. Sådana fördomar kan bero på okunskap, som här att han inte kände till att Jesus inte bara var ”från Nasaret”, utan att han föddes i Betlehem. Av det kan vi lära oss att inte låta nöja oss med bara ord. För att lära känna Jesus behöver vi framför allt en levande erfarenhet och insikt: ”Kom och se!” Andras vittnesbörd är viktiga, tron förmedlas genom andra människors erfarenheter. Men vi behöver också själva personligen låta oss dras in i ett innerligt och djupt förhållande till Jesus!

Mötet med Jesus ger Bartolomaios visshet om att han är sedd av en människa som är mer än människa. ”Jag såg dig under fikonträdet”. Det är Guds överskrift över allas våra liv: ”Jag såg dig”, ”Jag ser dig, jag vänder min blick till dig.” Då avlägger Natanael sin trosbekännelse: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung”.

Hans ord kastar ljus på Jesu tvåfaldiga och komplementära identitet. Dels hans särskilda relation till Gud Fadern, vars enfödde Son han är, dels hans relation till Israels folk, till vars Konung han förklaras, den väntade Messias egen titel. Här finns den nödvändiga förståelsen av vem Jesu är, som samtidigt både Gud och människa, en mänsklig historisk dimension förenad med en himmelsk gudomlig dimension.

S:t Bartolomaios lär oss att Jesus ser på oss, vi är till i hans blick, och vi lyfter vår blick till honom, och umgås med Jesus som en vän om vi vet älskar oss och ser på oss. Det handlar om att, som S:t Augustinus säger, ”se på den som ser dig” (videntem videre), att se den seende och att i honom själv bli seende.

I själva verket finns det ingen tid eller plats där han inte ser på oss, allt låter oss ana Jesus. I allt ser han på oss. Kristi blick, Kristi ögon följer oss och vår bön är att låta honom se på oss, för det är egentligen Kristus som gör och är allt, men vi behöver i alla fall hålla fram vårt hjärta, ge honom det lilla vi kan och har. Det är allt, fast det egentligen är ett intet.