Tystnad, stillhet och frid i vår oroliga värld

Allsmäktige, evige Gud, vi vågar kalla dig Fader, ty du har gjort oss till dina barn och sänt din Sons Ande in i våra hjärtan. Låt oss växa i vårt andliga liv och en gång ta vår arvslott i besittning.

1 Kung 19:9a, 11–13a, Rom 9:1–5 och Matt 14:22–33

Vi ber om tystnad, stillhet och frid i vår oroliga värld.

Vi kämpar som lärjungarna på tidens stormiga hav, och dagens läsningar målar upp en viktig bakgrund till denna kamp. Både Elia och Jesus drar sig undan i avskildhet. Elia drar sig undan till en grotta och möter Gud i tystnaden på berget. Också Jesus drar sig undan, ja, han skickade iväg lärjungarna och sedan gick han upp på berget för att vara ensam, i stillhet, tystnad, i bön. Denna bakgrund behövs också för att förstå vår egen tid. Den stormiga sjön och motvinden är kyrkans och den kristnes kamp i en värld full av oljud, oro, stress, där bristen på stillhet och tystnad hotar vår existens.

Det finns ett enormt behov av tystnad i vår tid, också i kyrkan. Vi är så inriktade på att vi måste säga saker, göra saker, agera men i tystnaden som en akt av tillbedjan kan jag öppna mig till att förundras och med förväntan lyssna till Gud, i allt som finns. Liturgin är tystnadens moderliv, liturgin dör utan tystnad. För att inte gå under på tidens stormiga vatten, behöver vi ha vårt hem i liturgins stillhet och tystnad.

Tystnaden är den miljö som välkomnar Guds inkarnerade ord, Jesus Kristus. Det krävs en inre stillhet och tystnad för att kunna ta emot hans ord mitt i stormen: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Det ord Jesus använder här (θαρσεῖτε, av tharzeo) betyder: ”Var vid gott mod, var modiga, var trygga, ha tillförsikt, lita på mig!” Det är en motkraft i tider då kyrkan riskerar att stängas in i en värld av omdömen, åsikter, av oro, förvirring och rädsla. Tystnaden och stillheten blir då en krigsförklaring och ett skydd mot den storm som rasar i världen.

Liksom Petrus känner också vi hur vi brister i vår efterföljelse, vi sjunker. Det är en avgörande erfarenhet, för det är just där vi inser att vi verkligen kan vara vid gott mod, ha tillförsikt, för hela Jesu person är en uträckt hand till oss svaga lärjungar. Allt handlar till sist om att ta tag i den hand som räcks ut till oss i vår nöd. Och ”Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i Petrus”, ”och vinden lade sig”. Det ord Jesus använder här (ἐκόπασεν, av kopazo) betyder att vinden sjönk ihop som en som är mycket trött och utmattad, vinden blev till slut trött av att blåsa i mötet med Guds Son, världens stormar och oro tröttnar till slut i Guds oändliga och oförstörbara kraftfulla tystnad och stillhet.