Uppträder du inför människor eller inför Gud?

Gud, din gåva är det att kyrkans många lemmar strävar efter samma mål. Låt oss älska dina bud och löften, så att vi mitt i detta skiftesrika liv har hjärtat där den sanna glädjen finns.

2 Thess 3:6–10, 16–18, Matt 23:27–32

I första läsningen avslutar aposteln Paulus sitt andra brev till de kristna i Thessalonike med de ord om frid som också är hälsningen varje gång vi samlas för att fira den heliga Eukaristin: ”Må fridens Herre själv ge er sin frid alltid och på allt sätt. Herren vare med er alla”.

Jesus talar i dag om hyckleriet, detta att vi spelar upp vårt liv inför människor, vi spelar upp en yta och döljer vårt inre. Men Gud ser till vårt hjärta och därför bör vi hela tiden leva vårt liv inför Gud, så att det inte blir ett glapp mellan det yttre och det inre. Vår teaters åskådare bör inte vara någon annan än Fadern, Sonen och den helige Ande, den heliga Jungfrun, den helige Josef och himlens alla änglar och helgon. Vårt inre liv är då inget annat än Kristus som går förbi i vår värld, liksom i hemlighet. Och då är inte mörkret mörkt, utan natten lyser som dagen (Ps 139).

Så låt oss i dag väckas till förundran över att vi får delta i denna hyllning av Skaparen som ständigt pågår alltid och överallt, i hans verk. Vad stor människan är, då hon erkänner sig som Guds älskade varelse och vänder sig till honom, i varje stund av sin jordiska vandring.

Som den spanske franciskanske mystikern S:t Francisco av Osuna (1492–1541) skriver i sitt tredje Alfabete: ”förena dig helt och hållet med Gud, blanda in Gud i allt”.

”Du kommer att föra in Gud i allt om du ger honom del i allt du gör, gör honom delaktig i din ära, låter honom glädjas över dina glädjeämnen och ber honom att hjälpa dig i dina prövningar, eftersom det är för detta som han förblir i oss ända till tidens slut.

Du ska inte bara ta honom som din följeslagare, som hebréerna i öknen, utan du bör komma ihåg att han är föremålet för alla dina handlingar och önskningar, som måltavlan för pilen. Sålunda kommer du att resa med honom som stjärntydarna med stjärnan och sjöfararna med nordstjärnan, och alltid och överallt överlåta ditt hjärta till honom”.

Detta är också ett botemedel mot hyckleriet, som Jesus talar om i dag, då vårt liv är som ett uppträdande inför andra människor, ett uppvisande av ett yttre som vi vill att andra ska se. I liturgin, i vår tillbedjan, lever vi istället inför vår himmelske Fader, det är hans närvaro, hans vilja, det han finner glädje i, som har vår uppmärksamhet. Då blir hela livet som för Dante, ett gudomligt skådespel, och våra kroppar är inte som tomma gravar utan den helige Andes tempel.