Helighetens, kärlekens och närvarons olja.

Herre, förnya din Kyrka med den anda som fyllde den helige biskopen Augustinus och drev honom att törsta efter dig, som är vishetens enda källa och upphov till våra hjärtans längtan.

1 Kor 1:17–25, Matt 25:1–13

Vi firar i dag S:t Augustinus (354–430), biskop och kyrkolärare, och ber om hans förbön för oss själva och kyrkan, om den helige Andes olja i våra livs lampor.

Vad vill Jesus säga med liknelsen om de tio jungfrurna? Det är en liknelse om vägen till helighet som visar hur totalt beroende vi är av den helige Andes olja. S:t Augustinus ser en avgörande skillnad mellan att inse behovet av den helige Ande, den som helgar mig, och att inte inse behovet av den som gör mig helig. Men det handlar också om hur beroende vi är av Guds kärleks olja eller barmhärtigheten som S:t Johannes Chrysostomos (347–407) betonar. Utan denna olja kan vi inte bära god frukt, allt är förtvinat, dött och tomt. Andra har betonat vishetens olja, att det handlar om att äga visdomens gåva, vilket relaterar just till orden om de kloka och okloka, de förståndiga och oförståndiga. Vi behöver mycket mer av den helige Andes vishets gåva, som är en Guds dårskap, enligt S:t Paulus.

S:t Francisco av Osuna (1492–1541) har en liten annan tolkning. Han menar att Jesus i denna liknelse talar om närvarons olja. Varje dag står Herren vid vårt hjärtas port och hoppas på att vi ska öppna för honom. Om han ser att vi inte är hemma, distraherade av bekymmer och vandrande tankar, så kan han inte möta oss. Vi är inte hemma i oss själva, när han kommer.

Så kunde de okloka jungfrurna inte se och välkomna Brudgummen, eftersom de inte var hemma, de var frånvarande. Vi måste vara närvarande och samlade för att kunna ta emot Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande, och den nåd han vill ge oss. När en person drar sig undan, bort från sig själv så drar han sig bort från Gud. När någon inte är samlad i sig själv, inte förblir i sitt eget hjärta, är det som att Kristus får stå ute i kylan och inte bli insläppt. Men Herren fortsätter att kalla på människan, kalla henne tillbaka till sig själv.

De kloka jungfrurna förblev hemma, hos sig själva, och kunde visa stor gästfrihet och hur mycket mer borde inte vi vara hemma i oss själva, förbli i vårt hjärta, vara närvarande i vårt eget liv, i väntan på att välkomne själens främste gäst, Gud själv.

Å andra sidan är Gud alltid nära oss, han är närmare oss själva än vi själva är och därför kan vi alltid erinra oss honom i vårt inre, minnas honom, och träda in i hans hus, som är vårt allra innersta. Och eftersom han är allra längst inne i oss, behöver vi inte öppna för honom: vi behöver endast ge vårt samtycke till hans närvaro, och själv vara närvarande där han är.